Min känsla för snö

Sant som det var sagt: Jag är inte gjord för dessa dagar.
Då pratar jag inte längre om 25 års krisen. Den är under kontroll.
Löste den med en hederlig nakenfotografering för konstens och feminismens syfte. För första gången i mitt liv känner jag mig vacker genom mina egna ögon och inte genom någon annans.
Och inte heller pratar jag om att lördagens demo inte passade mig. Tvärtom! Att tillsammans med 100 000 andra aktivister sätta press på de 130 närvarande ledarna var för mig ett sant nöje och tillsammans med Lars Ohly kände jag mig som fisken i vattnet.
Malmö är heller inte problemet längre. Under den senaste veckan har staden vuxit. Mina tillhåll blir fler och sprider ut sig. Likaså människorna i den. Jag ser fram emot att inte ta en paus och att vara kvar under den stundande julhelgen.
Men jag är inte gjord för dessa dagar.
Dessa jävla vinterdagar.
Jag tycker inte om mörkret.
Jag tycker inte om kylan.
Och jag tycker framför allt inte om snön.

Stright through Sunday blues

Godmorgon kära du!

Är det morgon hos dig? Här är det söndag.

Jag kände att jag ville ge dig en livsvisdom från oss här som blev kvar.

Men hur krystat är inte det egentligen? Vad fan vet jag idag som jag inte visste igår?

Vissa slag i ansiktet har man ju fått innan. Och jag kommer antagligen bli slagen igen.

Är det för att jag inte lär mig eller för att jag forfarande har nått slags hopp kvar i mig?

Han sa i natt att mitt problem är att jag emellanåt ler och vågar tro. Han menar att det inte håller i längden men att det klär mig. Jag vill dock inte följa hans väg men den låter så skön.

Sluta påverkas av normerna, det var det jag skulle göra...menade han.

Sen menade den där andra hjälten att bitterheten kommer förstöra. Den ska vi vända ryggen. Boven i dramat är förväntningen. Fucking jävla förväntningen. Det är den som styr och förstör. Genomsyrar kropp och själ och förvandlas sen till besvikelse.

Besvikelse. Var arg, ledsen och sur på mig, men aldrig besviken. Det var väl så vi sa?

Tack för att du lyssnade.

Du vet att du gärna får besöka mig, det skulle verkligen passa min sinnesstämning om du förstår vad jag menar. Vanvett är nästa steg.

Nej nu ska jag ställa mig obekvämt nära någon i kön på ICA.

Din föreviga.

Värdet i att någon gillar min status!

November jag hatar ju dig. Men den här helgen talar för det motsatta. En tenta på 20 minuter följdes upp av kaffe med Johan. Johan byttes ut mot Stina på Kungsfiket. Kungsfiket blev kallbadhuset med Clara. Clara blev Lars Winnerbäck med Jenny på Baltiska hallen. Baltiska Hallen blev Babel med stans bästa DJ:s. Så har helgen fortsatt. I ett underbart tempo fyllt med paella, Ni, öl, födelsedagskalas i Kirseberg, vackra Margrethe skålar och mina två flickors olika och fantastiska bakfyllor.

Och nu sitter jag här och du har gillat min status.

Och hon har gillat att du gillar min status.

Nu

Har konstant i sju timmar snurrat på håret.
Jag har inte pluggat. Jag har stirrat in i väggen. Jag har stirrat på regnet.
Regnet hade uppehåll. Jag gick ut. Jag fick en kram.
Jag är nu tillbaka i soffan. Jag pluggar inte.
Jag tänker om och om igen.
Jag tänker: när detta är förbi. Då ska jag plugga.
Då ska jag andas ut.
När detta är förbi.
Om detta är förbi...

But here you are with the dawn

Kanske blir detta årets sista prövningar. Både för dig och för mig.
Kanske är inte detta året då sjukdomar vinner.
Kanske är det året då starka kvinnor stärks.
Kanske hittar vi tillbaka till hösten, vår höst.
Kanske skiner skönheten igenom så pass mycket så att till och med vi ser den.

Kanske är natten här, natten då vi bränner gunghästen på Båstads strand!

Regret my regrets

Förlåt. Så klart. Jag drömde också om dig i natt. Men jag drömde också om honom. Han jag ångrar jag lärde känna. Ångrar att han hände mig. Kan inte ens uppskatta den erfarenheten han blev. Konsekvent något jag vill ha ogjort. Skulle vilja att jag på egen hand lärt mig detta, att jag kommit hit utan det. Men imorgon får jag tillbaka mitt liv. Imorgon har jag tid och ett stilla lugn att njuta av den jag blivit och inte längre är. Tid att inte stanna kvar. Tid att vara ärlig. Tid att skapa mina egna förutsättningar.

Det finns inte längre någon predikatsfyllnad.

Igår grät jag från första stund till näst sista. En del tårar för att det blev för mycket, andra för att du är viktigare än stoltheten, en hel del för att byråkratin motarbetar våra drömmar men kanske mest för att du öppnade dig.

Med svullna ögon satte jag på mig min finaste klänning och gick ut i natten för att fnittra med henne, bryta en princip och kyssa honom.

Väl hemma igen med en ny dag framför mig tror jag att allt detta är ett led i ett annat. Framtiden blir en utmaning som så många gånger förr.